Mzee, there has been a serious accident! Pauls röst var dämpad men stadig. Jag hinner tänka många tankar innan han fortsätter.
    - District Officers bil, där många av våra lokala chefer färdades, har kört av vägen strax utanför Loki nu ikväll. Mark Lolim, vår ”local chief” är redan död! Jag är vid kliniken nu och det kan hända att man vill ha hjälp med transport av skadade till sjukhuset i Kakuma. Jag återkommer...!
    Vi håller precis på att avsluta vår kvällsmåltid på verandan, Pelle, Birgitta och jag, och jag hinner knappt informera dem förrän Paul ringer igen. – Kanske behöver dom båda våra MAF-bilar, säger han och lägger på.

Begravning av Mark Lolim. I brist på kylrum får man använda sig av "fräschör-spray" för at hålla nedbrytningens dofter borta!

 – Mark var ju med i skolkommittén. Jag har ju haft mycket med honom att göra, utbrister Birgitta. – Han fick faktiskt en engelsk bibel av mig. Pelle och jag gör oss snabbt i ordning. – Ta med våra tjocka filtar som finns i pilot-huset, hör jag Birgitta säga när vi sätter oss i Toyotan. Från kliniken, som ligger bara ett stenkast från vårt hus, hörs redan gråt och skrik.

Gråt och förtvivlan. Klockan är 20.30 på kvällen. Det vimlar av förtvivlade människor utanför grindarna till AIC Medical Clinic. Flera barn och kvinnor ligger på marken och gråter. – Den här lastbilen plockade upp dom skadade vid olycksplatsen, säger Paul som just dykt upp i mörkret och pekar på den ovanligt moderna 20-tonnaren som är på väg ut genom grindarna. – En bil har redan kört iväg med svårt skadade till Kakuma-sjukhuset. Jag går in och kollar om dom behöver vår hjälp. Vi står tysta och begrundar det vi ser och hör, Pelle och jag. Uppenbarligen hade Toyotan kört av vägen vid en svag kurva och en bropassage. Enligt vad Paul senare kan berätta fanns inalles 14 personer därinne när halva taket slets av i den oerhörda kraschen. 

    – Det räcker om en av våra bilar kör, säger Paul när han återvänder. Men ”please, Mzee” (mzee betyder den gamle på Swahili och är en hederstitel för äldre män!), kan du åka upp till macken och be dem starta pumpen. Jag måste tanka!

Tre droppflaskor. Pelle och jag åker iväg och får tag i den fryndige mackägaren. Han beklagar djupt vad som hänt och baxar fram besingeneratorn som skall få fart på diselpumpen. I väntan på Paul hinner vi växla några ord med mackägaren. ”And how are you, big daddy? säger han skämtsamt till Pelle. Så kommer pickupen. Den är full av människor. Tre droppflaskor är upphängda i lastbågarna. En mamma sitter med sitt lilla barn i famnen. Barnets arm är lindad. En kvinna ligger med bindlar från bäckenet och nedåt. Hon kvider hjärtskärande. – Den sista bilen med skadade är snart på väg. 

Tydligen är det inga fler dödsfall..., än så länge. Vi vinkar iväg Paul Lotaparin, MAF:s eminente logistiker i Loki, inför den drygt 8 mil långa resan till Kakuma och ber 

inom oss för alla dom drabbade.

Dyster statistik. Tysta åker vi hem genom ett Loki där nattlivet precis har börjat med det vanliga diskodunket och lysdioderna blinkande från nattpubarna.... samtidigt som ytterligare minst ett liv får läggas till Kenyas usla olycksstatistik, 5:e sämsta i världen enligt en rapport där fortkörning och berusning ofta sägs vara en bidragande orsak.

Ett mail damp ner i våra datorer en dag: ”Hej Birgitta & Kea. För att göra en lång historia kort så känner både Karin, min fru, och jag att vi vill göra något med familjen som betyder något.... Jag kan, om det passar, tänka mig att komma ner och hjälpa till med skolan med ganska kort varsel. Gud välsigne er och Kram! /Pelle”.
    Under signaturen står det ”Pelle Ankarberg, Musikproduktion AB”. Trebarnspappan Pelle är flitig låtskrivare, ackompanjatör, sångare, producent m.m. Dessutom kan han hålla i snickarhammaren. Hans fru Karin är lärare på Hannah-skolan och kollega till Birgitta. Vi blev både överraskade och överväldigade av familjen Ankarbergs erbjudande.

Pelle tillsammans med våra härliga medarbetare vid skolbygget. Mycket glada miner även vi avskedets sstund!

Vilken välsignelse det har varit för oss under den här intensiva byggperioden att ha både Pelle och våra 3 andra byggare, Marcus, Mathias och Richard från Örebro här ute. En ovärderlig hjälp. Dessutom verkar dom alla ha tagit Loki och dess innevånare till sina hjärtan och det har varit så underbart att se hur mina turkanajobbare har blivit fästa vid dessa vikingar!
    Ni skulle också sett responsen från våra turkana-vänner när Pelle sjöng och spelade här. Och vid pastorskonferensen på onsdagskvällen önskade själve biskopen att han skulle sjunga flera gånger.

Tre sångframträdanden hann det bli under turkanas jubel!

Vridna bananer. Nu har dom alla åkt hem och jag får göra så gott jag kan med materialet här ute. Och det är minsann inte det lättaste att klänga uppe på takstolarna och försöka rikta upp ett 32 meter långt tak med träreglar som ser ut som vridna bananer! Men kul är det och mina jobbare är glada för varje dag dom har något att göra.
    Om en dryg vecka får vi nytt Sverigebesök av två elever från Hannah-skolan och en far och en farfar som också båda är snickare. Så då går vi in i slutspurten av bygget inför invigningen den 15 maj. Sveriges Kenya-ambassadör, Ann Dismorr, kommer att medverka tillsammans med flera andra lokala dignitärer samt rektor Margareta Lindéh och maken Jan, från Hannah-skolan. Idag har Birgitta planerat festligheterna med skolkommittén och programmet låter mycket spännande och intressant!

Tillsammans med Joseph min byggledare. Nu är det "atipei, atipei" (skynda, skynda) som gäller för att hinna göra Hannah-Emuriakin-skolan klar till invigningen den 15 maj!


Hur djupt är inte mörkret ibland.

Birgitta och Francis träffade förra veckan på mamman med lille Epus som vi sett kräkas och må allmänt dåligt där han satt på marken vid kvinnomötet i Nagarakais. Birgitta hade redan tidigare kört ner honom till kliniken där han fått medicin mot både mask och malaria, men han blev inte bättre och utredningen fortsatte.
    Nu stod han där med blodig t-shirt och såg väldigt eländig ut och när dom tittade närmare visade sig att mamman hade skurit pojken med rakblad på flera ställen på bröstet!
    – Jag ville bara få ut det onda! sa hon skamset när Francis och Birgitta visade sin bestörtning. Dom tog honom genast till kliniken igen där man till slut kunde konstatera att lille Epus har tuberkulos.
    Epus får nu behandling och visst, då kan man tycka att allt är ok. Men om man knappt har mat för dagen, är det svårt att klara medicinering på fastande mage!
    Birgitta träffade på mamman idag och hon verkar tack och lov ha förstått hur hennes lille pojk ska bli frisk igen!

Lille Epus på kliniken

Han skall heta Cezar, Nils-Edvard Arnlund! För knappt fyra veckor sen fick dom sin lille son, Anton och Natalie och vi i familjerna gläds så tillsammans med dem för det lilla knytet som kommit till ett varmt och kärleksfull hem. – Glöm inte att ändra på hemsidan att ni har 8 barnbarn nu, skrev Jonathan strax efter nedkomsten. Och nu är det gjort. Åtta fantastiska gåvor som vi får älska och värna om. Ibland känns det tyvärr lite väl jobbigt att vi är så långt borta. Men tack och lov för Skype och ett fungerande satellit-internet som hjälper oss att hålla kontakten något så när.

Vi är också mycket glada åt kontakten med alla er som läser våra inlägg! Tack för kommentarer, uppmuntran och varma hälsningar!

Era tillgivna Birgitta och KeA /

KeA

Nu kan det få regna!

En musiker och en flygare efter en lång arbetsdag av klättrande på svartimpregnerade takstolar.