Välsignade MAF!

Jag upphör aldrig att fascineras över MAF:s arbete. Men att beskriva det kan vara svårt - i vilken ände ska man börja? Arbetet är stort och omfattande. Personligen upplever jag MAF i Loki som en pulsåder. En ständig ström av piloter i varierande åldrar och nationalitet kommer och övernattar på vårt ”compound”. Svettiga och trötta efter en lång dags flygning slår de sig ner på vår veranda för att använda internet, dricka en kopp te eller bara småprata och ge oss senaste nytt från Nairobi och Sudan. Tidigt nästa morgon hör jag och ibland även ser dem surrande i luften på väg mot Sudan eller tillbaka till Nairobi.  På flygplatsen i Loki finns ett s.k. ”freight room” där man förvarar sådant som ska fraktas till olika ställen. Det är spännande att läsa på etiketterna: ”Medicinsk utrustning till CMA i Lankien”, ”Cement till skolbyggen till AIC i Nagashot”, ”Reservdelar till generator till SPI i Boma”, ”Torrvaror till MEDAIR:s personal i Melot”, ”Barnlitteratur för distribution till skolor i Loki” mm. Utan MAF skulle mycket av allt detta goda kanske aldrig nått fram.

De gladde oss mycket då vi genom MAF Sveriges direktor Anders Korswing fick höra att det på den senaste kandidatträffen i Örebro fanns 4-5 kandidater beredda att komma ut och arbeta med MAF .

Jag hoppas ni vet att man kan stödja MAF genom att bli medlem eller supporter. Då får ni också MAFs fina tidning 4 gånger om året. Se www.maf.se

Vår Prado äntligen på plats

Efter en lång historia, som det skulle kunna skrivas en bok om, är vår Toyota Prado Landcruiser äntligen på plats i Loki. Tvådagarsresan från Nairobi till Loki gick utan problem trots att vi inte lyckades få poliseskort. Det var spännande må ni tro att åka genom det mer eller mindre öde landskapet mellan Kitale och Lodwar.  Här i Loki är bilen en välsignelse främst för oss men även för andra. Francis, min trogne tolk och medarbetare, var strålande glad då vi kom med bilen och tackade Gud för ”our car”!

 

Skolbygget

Idag den 20 mars är 360 av 500 väggplan och 35 av 76 pelare gjutna. Allt arbete görs för hand ofta i 45 graders värme och vi har ingen cementblandare, elektriska verktyg eller annat som kan underlätta. KeA har ett gäng på 8-10 man som jobbar för en liten ersättning, 20kr/dag. Förmannen får 30kr. Lönerna har sponsrats dels av Hans Forsman AB där vår son Anton arbetar och dels av de s.k. basarpengarna från Mellringekyrkan i Örebro. Men nu är pengarna slut. Finns det någon som kan tänka sig sponsra så vi kan fortsätta betala lite lön tills bygget är klart?

Tillsammans med en smed i byn tillverkar KeA gjutformar och annat som behövs till bygget. James, som smeden heter, är jätteglad för jobb och den kunskap han tillskansar sig från KeA. Med ett stort leende berättade han för mig att hans ”garage” numera kallas för " Muzungu Garage”, den vite mannens garage!

Problem är till för att lösas!

Tyvärr blåste den flexibla vattentanken gjord av gummerad väv, som vi var så glada för, av containertaket en dag och gick sönder. Men KeA lyckades få tag på en riktigt hård plasttank på 5000 lit för ett bra pris och nu stoltserar den på taket och fylls på med jämna mellanrum från en tankbil som ser ut som ”hej kom och hjälp mig”.

Skrämmande verklighet!

”Jag behöver fler kulor”, meddelade oss vår beväpnade nattvakt en kväll då vi besökte byggplatsen. Natten innan hade tre män försökt rulla iväg en av vattentunnorna men nattvakten jagade iväg dem med ett skott. Strax efter hade ett gäng ”topozas”, turkanas ärkefiender, kommit smygande i mörkret med vapen i hand men även dessa hade flytt efter några skott, lyckligtvis utan att bli dödade eller skadade. ”Om jag inte skjuter på dem först, skjuter de på mig” förklarar vakten utan omsvep. Då vi berättar att i vårt land hamnar man i fängelse om man dödar någon, även om det är en tjuv, skakar han oförstående på huvudet och fortsätter fråga efter pengar till fler kulor. Vänner, detta är hemskt, men icke desto mindre den verklighet vi och alla andra lever i här.

Välkommen förstärkning!

Den 8 april får vi förstärkning i två veckor av tre byggkillar från vår kyrka Mellringekyrkan i Örebro, Marcus Carlqvist, Mathias Furberg och Rickard Larsson. Gissa om vi är glada! Dessa tre satsar tid och pengar för att komma ut och hjälpa till att resa skolbyggnaden. Bed att deras resa och vistelse här ska gå bra. Eventuellt får vi även ut ett par elever från min skola i Örebro, Hannaskolan, i sällskap med en pappa och en farfar. Även dessa satsar tid och egna pengar. De kommer i början på maj och stannar en vecka. Till invigningen som är planerad till den 15 maj hoppas vi bl.a. få ut min rektor med man, Margareta och Jan Lindéh. Vi kommer även att skicka en inbjudan till Sveriges ambassadör i Kenya.

Morötter, äpplen och bananer!

Efter amningstiden är det många bland barnen i turkanabyn som får hälsoproblem. Orsaken är att de mest bara äter majs och bönor den s.k. hjälpmaten - relief food. Kulturellt har turkanafolket levt på mjölk blandat med blod, kött och olika sorters bär och örter som växer på de vida slätterna. Denna kost är hälsosam. De numera fasta bosättningarna med brist på mjölk, kött, bär och örter ställer till stora hälsoproblem inte minst bland de små barnen. Genom hjälp från söndagsskolbarnen i Mellringekyrkan kan jag ge skolbarnen under trädet en s.k. ”treat” en gång i veckan. Ni skulle varit med och se då jag delar ut godsakerna. Så fort de får se min bil reser de sig upp och hoppar och skriker.  Morötter, bananer och äpplen är några av de saker de fått smaka. Många av barnen har aldrig ätit dessa godsaker förut och det var rörande då jag fick visa hur man skalar en banan. En del satte tänderna i den direkt! Förhoppningsvis blir det också ett extra vitamintillskott.

Akimorikin Ngaber Anatenoyek – De starka kvinnornas grupp

Tillsammans med två andra missionärskvinnor, Renate (tyska som arbetat här i över 30 år),  Aldacy (brasilianska som är gift med en tysk, har två små flickor och arbetar med Diguna, en tysk mission) och en kenyanska  Alice (från Nairobi och gift med Douglas som har hand om det  ”compound” där vi bor)  har jag startat ett kvinnokooperativ. Genom detta vill vi försöka hjälpa

turkanakvinnor att komma igång med olika aktiviteter som på längre sikt kan ge dem en regelbunden inkomst.  Det är vanligt med kvinnokooperativ i Afrika och det har visat sig vara ett bra sätt för många att ta sig ur extrem fattigdom. Vi har sammansatt en förordning och redan börjat tre verksamheter, ett litet bageri, smycke- och tvåltillverkning. F.n. är 17 kvinnor engagerade. Det är verkligen en utmaning då de flesta varken kan läsa eller skriva och kommer från mycket enkla förhållanden. Men oh, vad det är spännande … och mycket jobb! Vi har några sponsorer för uppstarten men behöver fler för investering i möbler och materiel. Mindre löner i väntan på inkomster skulle eventuellt kunna ges som microkredit då inkomsterna för t.ex. smycken kommer att ta lite tid då jag tänkt sälja dem i Sverige i sommar. Som ni förstår tar det tid att bygga upp verksamheterna och det behövs framför allt mycket undervisning då det gäller organisation, pengahantering, hantering av materiel, marknadsföring mm. Ni som är intresserade kan läsa förordningen som jag bifogar som en bilaga här på vår hemsida. OBS! Den är ännu så länge endast ett utkast och kommer att skrivas färdig och fastställas tillsammans med turkanakvinnorna.

Gabriel

För er som undrar hur det gått med Gabriel, vår sudanesiske vän med halstumören, har jag sorgliga nyheter. Han fick lämna detta livet den 14 januari på ett sjukhus i södra Sudan. Tråkigt nog bestämde han sig för att avbryta den behandling som han efter hjälp från Sverige påbörjat på Nairobi Hospital. Tydligen blev behandlingarna alltför tuffa för honom och då tumören krympt avsevärt och han kände sig bättre, ville han hem till sin familj i Sudan, som han inte sett på 8 år. Vi försökte förklara risken med att avbryta behandlingarna och även hans läkare gjorde allt för att få honom att fortsätta. Men Gabriel hade bestämt sig. Han kom till oss på vägen till Sudan. Han var glad, tumören hade verkligen minskat och han såg mycket fram emot att få resa hem. Vi hade en fin stund då vi bad tillsammans. Nyheten om hans död gjorde oss väldigt ledsna. Men vi gjorde vad vi kunde och resten får vi lämna i Herrens hand. Hans vägar är inte alltid våra! De s.k. behandlingspengar som blev över har vi fått tillstånd av givarna att använda för att hjälpa andra sjuka. Det finns många som lider här runt omkring oss och det känns underbart att kunna hjälpa. Redan har ett stort antal fått hjälp för bl.a. kolera, akut glaukom, olika slags mask, hudsjukdomar, salmonella, tuberkulos, bältros mm. Var och varannan dag kör jag människor till AIC-kliniken.

Välsignade regn!

Igår natt kom ett välsignat regn som fortsatte under hela dagen.  Plötsligt lägger sig dammet och luften känns renare, det svalnar av och mina svullna fötter ger med sig lite och framför allt fylls vattenreserverna på och turkanafolkets kor, getter, får, åsnor och kameler kommer att få härligt bete ett tag framöver. KeA kom in glad i hågen och berättade att samma små röda sammetslena kryp som brukade komma fram i Tchad i samband med regn nu kryper runt på marken i vår trädgård. Dessa brukade våra barn samla på i små burkar.

På tal om våra barn!

Den 5 april kommer vår Baby-Jo (Jonathan!) och hälsar på oss i 5 dagar tillsammans med sin flickvän Magdalena Sjöberg. Magdalena gör praktik på en förskola i Tanzania och Jonathan hälsar först på henne och sedan åker de tillsammans till oss. Wow! Vi ser också med spänning fram emot att få ett nytt litet barnbarn. Anton och Natalie’s barn är beräknat till den 1 april och det lär inte vara ett aprilskämt för vi fick ett mms idag med ett foto på Natalies stora mage:)

Världens lyckligaste 60-åring, vem tror ni det är?

Under 1 ½ vecka firades jag med diverse överraskningar som min käre make initierade: resa till Lamu (en historisk och vacker ö vid Kenyas kust) med vistelse i 5 dagar (present från barnen med familjer och nära släkt), besök på en tefarm utanför Nairobi med guidning och utsökt middag i en underbar trädgård, överraskningsparty av MAF-familjen på MAF:s compound i Nairobi (underbar dukning i blått och gult, tårta  dekorerad av MAF-fruarna, ABBA-musik i bakgrunden och presenter och blommor) och en fin födelsedagsmiddag på dagen D tillsammans med några ”gamla” vänner från tiden då vi bodde i Nairobi. Snacka om att bli bortskämd! Bara det att få leva så länge så man kan fira sin 60-årsdag tycker jag är stort, det är långt ifrån alla som får det. Jag är SÅ tacksam för mina 60 år på jorden.

Många kära hälsningar från