I torsdags morse överraskades vi av ett par timmars härligt regn. Det är en otrolig känsla ska ni tro att efter månader av torka höra ljudet av regn. Jag gick ut på verandan och bara njöt av det strilande ljudet, doften och svalkan. Vid lunchen då KeA kom hem och jag entusiastiskt kommenterade regnet blev svaret: ”Det var alldeles för kort. Vi behöver mycket mer.” Tro det eller ej! På eftermiddagen mörknade det till rejält vid horisonten, en kraftig vind svepte varnande genom huset och jag rusade runt och stängde till alla fönster och dörrar. Sedan brakade det loss. Nu var det ett riktigt Afrika-regn! Vilken ”timing” och vilket under! Marken där bottenplattan för skolan ska gjutas var precis klar och vi skulle just beställa en lastbil med vattentank för att kunna vattna marken ordentligt. Det kostar en hel del. Nu sände Gud vatten direkt från skyn. Underbart! Att det regnar vid den här tiden på året är mycket ovanligt.

De flesta människor i den här regionen är beroende av s.k. ”relief food”, matutdelning. Varje månad delar OXFAM ut matransoner beroende på familjens storlek och situation. Det låter enkelt men tittar man närmare så upptäcker man att det finns många brister. Själva utdelningen sköts av lokala kommittéer. Ofta favoriserar dessa sina egna släktingar och vänner och det verkar inte finnas någon kontroll av förfarandet. Om någon ser lite kraftig ut eller har ett knubbigt barn blir det ingen mat. De som har arbete får heller ingenting. Kan tyckas rimligt men här innebär ett arbete (månadslön mellan 450-1000kr) att släktingar och ibland även grannar förväntar sig att få en del av kakan. Då Francis berättade om att många i Emuriakin hungrar, speciellt då barnen inte längre får mat genom skolan eftersom de har jullov i sex veckor, kändes det tungt. Barnen, sa han, får ofta gå hungriga hela dagen för föräldrar, som kanske kan ge dem ETT mål mat, vill ge dem det på kvällen för att de ska kunna sova och inte gnälla att de är hungriga vid läggdags. Jag delade min uppgivenhet på Facebook och KeA skrev om behovet av mat i vårt senaste inlägg på hemsidan. Så hände ännu ett under. På mindre än en vecka fick vi in 18000kr. Nu kunde jag köpa in mat och med hjälp av Francis och några av hans villiga grannar kunde vi fördela maten i mindre påsar och börja dela ut. Ni skulle varit med! Kl 9 på morgonen då jag kom till Francis hus satt kvinnor och barn på marken allvarligt förväntansfulla medan Francis gick igenom namnen på sin lista. Innan utdelningen bad Francis mig säga något. Jag berättade om vårt upprop, responsen hemifrån och att det finns människor som bryr sig om dem. Människorna i byn Emuriakin, (namnet betyder ”Den bortglömda byn”), är inte bortglömda, var mitt budskap. Mitt lilla tal togs emot med jubelrop och klappningar och de allvarliga minerna byttes mot underbara leenden. Mitt hjärta gladdes storligen då påsar med ris, bönor, olja och sukumawiki (en slags spenat) delades ut. Vi har sedan köpt in mat ännu en gång och kommer även att kunna köpa mat ett par gånger efter jul. På ”Kiwanjan” (marken där skolan byggs) går arbetet stadigt framåt. KeA anställde fyra skolungdomar att hjälpa till i två veckor. Bra för dem att ha något att göra och även att kunna tjäna en slant. De fick 200kr var för jobbet. Vad tror ni de använder pengarna till? Jo, till en s.k. ”mission trip” till en avlägsen by, Kalikor, vid norra delen av Turkanasjön. Med Francis i spetsen åker ett litet gäng härifrån och sammanstrålar med ytterligare ett gäng från olika kyrkor i Lodwar. De fortsätter sedan till Kalikor där de under en vecka har olika program för barn, ungdomar och vuxna. ”Vi vill sprida budskapet om Jesu kärlek nu runt julen – The Good News!”, förklarar Francis. Han berättar att de samlat in kläder för att dela ut. ”De är mycket fattiga, förstår du!” Jag kan inte låta bli att imponeras av deras vilja att dela med sig med tanke på den fattigdom han själv och andra lever i här. Vi bestämmer att de även ska få ta av de matpengar vi fått in och köpa lite mat till folket i Kalikor. ”Vi måste dela med oss!” säger Francis med ett stora leende.

Om tre dagar flyger vi ner till Nairobi och efter ytterligare tre dagar sitter vi på flyget på väg hem till Sverige. Under tiden vi varit i Loki har vi fått ett nytt litet barnbarn, Emil och Stinas nr 2, lilla Alice. Det ska bli härligt att få se det lilla livet i verkligheten. På julafton strålar vi samman hela gänget, 22 pers, i vår stuga vid Leken. Efter två veckor åker vi tillbaka och tänker då göra ett nytt försök att ta oss till Lokil, denna gång i vår nylagade bil.

Till sist vill vi önska alla våra släktingar, vänner och understödjare en RIKTIGT GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!