Kanske finns det en inbyggd ”årtidsklocka”. Den här psalmen har nynnat inom mig ett antal dagar. I morse sjöng vi den tillsammans, Birgitta och jag. Vid adventsfikat efter gudstjänsten (som var fylld av dom vanliga turkana-rytmerna och en predikan om vårt ”härliga hopp”) dekorerade Birgitta ett fat med fyra värmeljus, ett vackert hjärta i täljsten och några friska gröna blad från verandaträdet. Utsökt choklad som kom med Anton och Natalie fick förgylla vår lilla adventsstund tilllsammans med Gero vår tyske pilot som tillsammans med sin fina schäferhund Bono har flyttat upp till Loki.

Morgonens korta regnskur fyllde oss också med förväntan – torkan och dammet skall inte råda för evigt. Det finns hopp om grönska och viss svalka även om det är 5 månader kvar till regntiden. När jag tittar på inomhustermometern så är det bara 30˚ i skrivandes stund. 

Dess grenar väller in över vägbanan, det växer sig fast i flodbäddar, det tar över stäpplandskapet i rasande fart, det blockerar vattendrag, dess vassa långa taggar river sönder både däck och småboskapens munnar och det är så hatat i vissa områden att en kommunitet nära Baringosjön började en rättsprocess mot regeringen och FN’s jordbruksprogram (FAO) år 2005.

    Det buskliknande trädet, vars ursprung är Sydamerika, där det används både som bränslekälla och foder, kan bli över 10 meter högt. 1973 planterades de första Prosopis-träden i Kenya. Här skulle en ny, välanpassad växt för halvöknens karga klimat kunna ge ett gott tillskott av bränsle (bl.a. träkol), foder för djur och näringstillskott för många av kenyas fattiga landsbygdsinvånare. 

    På 80-talet hakade flera biståndsgivare på trenden, bl.a. våra grannar Finland och Norge. Prosopis, som kallas ”mathenge” på swahili, och ibland även djävulsträdet, har fått ett speciellt namn av turkana, nämligen ”NORADS spikar” (Norska SIDA). Men kunskapen om hur trädet skall skötas och kontrolleras gick inte i takt med dess vilda utbredning, inte minst genom att det sprids av all småboskap som äter dess näringsfyllda fröskidor. Nu finns det precis överallt. Jag får cykla med stor koncentration till jobbet för att undvika punktering från nerfallna grenar (har redan haft två...)

    

Kanske en ljusning...! Men ”natt skall inte förbliva där mörker nu råder”! År 2006 startades ett framgångsrikt projekt vid Baringo-sjön, söder om Turkanad med ett anmärkningsvärt resultat redan efter ett år. Tack vare undervisnng och träning tar man nu vara på trädets rikliga mängd av fröskidor, för export bl.a. till Sydafrika som djurfoder. Träd beskäres och får bättre tillväxt och volym och kan sen avverkas och användas som fin parkett bl.a. Fröskidorna kan också malas och dryga ut vanligt vetemjöl t.ex. Ja många möjligheter finns, men utbildning saknas på de flesta håll. Vem känner sig manad att skapa en förändrad attityd till Prosopis Juliflora här i Loki-området och undervisa om möjliheterna till en bra inkomstkälla från alla tusentals träd i vårt område...?

Två lördagar tillbaka fick vi äntligen komma till den mäktiga Turkanasjön, även jadesjön kallad, på grund av det grönskimrande vattnet som känns alldeles halt på huden när man badar. De c:a 25 milen från Loki via Lodwar tog oss genom ett otroligt fascinernde landskap. Berg och slätter, mörka och ljusa kontraster, kameler och småboskap med sina turkanaherdar. Här och var en by mitt ute på den karga stäppen. Inget vattendrag eller vattenhål så långt ögat kan se! Hur bär dom sig åt? Rätt vad det är dyker en liten pojke eller flicka upp ur snåret viftande med en tom vattenflaska. Någon får en skvätt av vårt medhavda dricksvatten.

Eliye Springs. Efter ett antal timmars skumpande kan vi så se Turkanasjön. Vi tar oss igenom de sista kilometrarna av lös sand tack vare 4-hjulsdriften. Eliye Springs ligger som en underbar oas med palmer och friskt källvatten strax under oss. Kockar står beredda att laga kvällsmat av vårt medhavda förråd. Vi står en lång stund och bara insuper allt det vackra i landskapet. Luftmadrasserna breder vi ut på stranden. Känns inte som vi vill slå upp något tält ikväll inte. Efter kvällsdoppet kan man duscha i det rikliga källvattnet. Mörkret faller och vi äter ett härligt kvällsmål tillsammans med våra 3 unga tyskspråkiga vänner, Sara, Markus och Martin som alla är ute i Loki för en tids volontärarbete.

Stjärnhimlen blir allt intensivare. Det är svårt att somna inför denna betagande syn. Inte förrän framåt småtimmarna behöver man dra över sig ett tunt lakan. Då syns även Karlavagnen i öster, fast upp och ner! Strax efter det första gryningsljuset kommer den första fiskaren med en fångst av ett 10-tal fina fiskar. Vi skyndar oss upp. Det gäller att inte missa den omtalade soluppgången över sjön. Sen blir det morgondopp och så småningom även en ”brunch” med nystekt fiskfilé av telapia. Sen gäller det att skynda sig hem. Imorgon kommer Anton och Natalie med MAF-planet från Nairobi...!

Dagar av glädje! 
Otroligt att få besök från några av de våra redan eftr ett par månader i bushen! Anton och Natalie packar upp välfyllda väskor, inte bara av saker vi beställt, men även av jättefina barnkläder ämnade för våra turkanavänner. Jag tar lite eftermiddagsledigt från MAF-jobbet under de följande dagarna för att får vara tillsammas med våra kära. Det blir besök av skolbygget så klart, skolan under trädet, ett fint fungerande slakteri nära Loki, finansierat av biståndspengar, som ger boskapsägarna i området en möjlighet till inkomst. Birgitta köper jätttefin oxfilé för 35 kr/kg. Det finns också färdigkryddade hamburgerbiffar att köpa. Så inte behöver vi beställa kött från Nairobi hädanefter. 

De fem dagarna med Anton och Natalie går alldeles för fort. Dom åker tillbaka till Nairobi med vår MAF-skyttel på fredag eftermiddag. Sen skall dom till ön Lamu vid norra Kenya kusten för ytterligare en veckas semester och avkoppling. Vi återgår till de vanliga rutinerna.

MAF-medarbetare i två världar
- Vi lever i ett modernt land, säger Paul Lotaparin, vår längst anställde medarbetare i Loki. Paul som är turkana, har gått ut motsvarande gymnasiet och även jobbat lite som lärare innan han blev anställd av MAF som lastare och logistikarbetare år 2000. Vi talar om lite av varje. Jag frågar honom vad han ser som sin största utmaning just nu. 

Under samtalets gång förstår jag att Paul verkligen lever ”i två världar”.

Han jobbar med modern kommunikation, datoranvändning bl.a.av Wingman, MAF:s egenutvecklade boknings- fakturerings- och uppföljningsprogram osv. samtidigt som han måste ställa upp som sin klans språkrör i ett rättegångsfall som gäller en tvist med en annan klan på grund av ett misshandelsfall. Han berättar att han när som helst kan få besök av representanter för sin frus familj som kan begära fler getter eller en madrass eller pengar ibland under hot om våld trots att Paul betalde 31 getter i brudgåva. Ja då förstår jag att det ”moderna MAF-jobbet” är ingen utmaning i jämförelse med detta andra spänningsfält.

Våra vänner i turkanabyn berättar också om liknande problem. Det är fredagkväll och vi är gäster hos Francis och hans fru Celina med lilla Merf, 3 år. Vi skall övernatta hos dem i ett gammalt militärtält som Francis fått tag i efter någon hjälporganisation. Birgitta och Celina hjälps åt att laga maten, ugali, kokta grönsaker bl.a. sukuma weeki med kött. Karlarna sitter runt ett bord och dricker te.

    Samtalet berör många intressanta ämnen och vi blir än en gång påminda om hur djupt rotat i själen den lokala turkanakulturen är. Peter, bychef och hyresvärd åt Francis sitter bredvid mig. Han har just kommit tillbaka från en resa till Sudan i sin gamla fyrkantiga Landcruiser. Hans första fru Margret befinner sig på sjukhus långt borta. Tillfrisknande dock. Han har också en mycket ung fru som finns i närheten.

En falnande fru – Jo ni förstår, säger Francis, Peter är fortfarande vid god vigör, men hans första fru är lite ”falnande” (a little bit down, down som han säger på engelska) så därför behöver han någon yngre som kan ta vid! 

    – Men låt mig gå lite rakt på sak, säger Birgitta, vad tycker flickan om att ha en sån gammal man då? Något riktigt svar kommer inte, men maten är precis klar att äta! Kvinnorna, inklusive Birgitta sitter på en bastmatta på marken några meter bort. Karlarna får maten serverad vid det lilla bordet. Månen är drygt halv och ingen lampa behövs för att få i sig den härliga måltiden. 

    På natten försöker jag sova som en riktig turkana, direkt på marken, med bara en kudde under huvudet. Mellan alla gånger jag vänder mig för att inte få ”liggsår” snurrar tankarna och frågorna kring dessa två världar..., båda så nära inpå!

Till slut för er som undrar: I fredags fick vi besked om att vår bil äntligen är körklar efter reparationer i Nairobi... Vi har gjutit den första plattan till skolbygget, den till kök och förråd. Vi hoppas att vi möjligen skall hinna med att gjuta den stora plattan innan vi åker hem för två veckors jullov den 19 december. 

    Gabriel Riak, han med tumören, tog saken i egna händer och beslöt att avsluta sin strålningsbehandling. Det blev för tufft tyckte han. Nu har han åkt tillbaka till Sudan för att träffa sin familj för första gången på 8 år.