Morgontimmar

Jag vaknar av det mjuka morgonljuset som silas genom lövverken och letar sig in i sovrummet tillsammans med Loki - morgonens alla ljud: otaliga fågelläten, tuppar som gal, en åsnas ångestfyllda skränande, ljudet av getter som tränger sig in mellan stängslet för att tugga i sig några enstaka blad och så skolbarnens sång, en pastor som entonigt skriker ut någon slags bön (låter det som) från en av de många små kyrkorna i närheten och en manskör som övar trestämmig sång i fjärran (ibland övar de vid två-tiden på natten!) … mm. En kopp kaffe, bibelläsning och bön ... och så sirenens tjutande som förkunnar att flygplatsen öppnar. Klockan är nu halv sju. Strax börjar flygplan lyfta på färd mot Sudan från startbanan som ligger parallellt med vårt hus ca 200m bort. KeA stack iväg på sin cykel till MAF kontoret redan vid sextiden. Här gäller det att ta vara på de svalare morgontimmarna.

Hem kära hem!

Vi har nu varit på plats i Loki i drygt en månad. Uppgifterna är många och dagarna flyger iväg. Vi känner stor glädje, inspiration och djup tillfredsställelse över att vara här. Huset börjar mer och mer likna ett hem även om det finns en del skavanker. Men man vänjer sig vid de gulflammiga väggarna, spruckna betonggolv, termitätna dörr- och fönsterkarmar, toalett som inte spolar som den ska och olika insekter som härjar lite varstans. Nu sist i det nyinköpta mjölet!

KKKK = KeA Koordinerar, Kommunicerar och Kontrollerar!

KeA har ägnat mycket tid åt att gå igenom, förenkla och förbättra olika administrativa procedurer på MAF-kontoret. Tidigare har Loki-basen här skötts av piloter som samtidigt varit engagerade i flygprogrammet. De har inte haft tid att följa upp arbetet så noga. Med KeAs insats hoppas vi effektivisera arbetet så att flyghjälpen kan utnyttjas på bästa sätt. MAFs flyghjälp in till södra Sudan kräver mycket av koordination och kommunikation. Förra helgen kom en förfrågan om en s.k. medivac (sjuktransport) från en avlägsen plats. En uttorkad 80-årig doktor i Sudan behövde snabb transport till Nairobi.
    Det blev ett antal samtal mellan Loki, Nairobi, Juba, Palouche långt uppe vid Nilen där vår pilot befanns sig för tillfället och även Romme där den sjuke låg med dropp och väntade på transport. Tack vare ett väl utbyggt mobilnät och kommunikation via dessa fantastiska satelliter som kretsar ovanför oss, kunde ambulanstransport koordineras och den sjuke komma under specialistvård i tid!

Diverse kvinnogöra

Vad gör då jag? kanske ni undrar.  Det är alltid svårt att berätta om kvinnliga göromål och få dem att låta intressanta och respektingivande. Min förmiddag kan gå åt till att ge katten mat, instruera trädgårdskillen, lära Christine (min house-girl) att baka olika sorters bröd och kakor, göra en god och näringsrik lunch till KeA då han kommer hem vid 14.00, skriva diverse rapporter, svara på e-mail, undersöka och följa upp olika projektförslag, handla, laga hål i myggnäten, ta hand om sopor (försöker förbättra sophanteringen på området!), se till MAFs Pilot House (där piloter som flyger till Sudan ibland övernattar) mm.
    Jag brukar också besöka skolan under trädet då och då och samtala med läraren. Eftermiddagen börjar med siesta mellan 14.30-15.30. Sedan åker jag oftast med KeA till "plotten" (byggplatsen). Två gånger i veckan har jag kvinnomöten med Francis i olika delar av turkanabyn mellan 16.30 - 18.30. Det är veckans höjdpunkter ... att få dela Guds ord, sjunga, samtala och försöka förstå turkanakvinnornas tankar och situation. Ibland har vi också gäster som jag får glädjen att ta hand om.




Änglar på besök!

Ni som har bott utomlands vet hur spännande det är att få dela sitt liv med någon hemifrån. Den 26 oktober kl. 16.00 anlände familjen Lindbäck med East African Airlines till Loki. De kom för sent till Nairobi för att hinna med MAFs shuttle. Familjen Lindbäck består av mamma Maria, pappa Stefan, Johanna 8 år, Emelie 21 och Erik 23. De är från Örebro och speciellt Johanna och Maria har varit starkt engagerade i Hannaskolans insamling till skolprojektet. Det var fantastiskt att få visa dem skolan under trädet, marken där skolan ska byggas, turkanabyn, en utav de få kliniker som finns här (Stefan är läkare och Maria sjuksköterska) och flickskolan. Johanna fick vänja sig vid att få mycket uppmärksamhet och hela familjen gjorde stor succé där de drog fram. Vi kände att de delade vår nöd för människorna här och är väldigt tacksamma att de använde både av sin tid och sina medel att besöka oss.

En dröm börjar bli verklighet

Skolbygget är igång! För mig är det ett mirakel. För drygt ett och ett halvt år sedan stod vi ute på den torra slätten och sträckte armarna mot skyn. Vi bad en enkel bön: ”Herre, vi bär drömmen om en skola till dig! För dig är ingenting omöjligt!” Och tänk, nu har spadarna satts i marken. Det hela är ett team work på högsta nivå: människorna i turkanabyn, skolkommitén med Francis i spetsen, barn, personal och föräldrar på Hannaskolan, vänner och släkt, vänners vänner och anonyma gåvogivare, Ankarstiftelsen som låtit oss få använda deras 90-konto, församlingar som står bakom oss så vi kunde åka ut m.m. m.m.

Sju tappra män arbetar f.n. med att gräva ut och jämna till grunden så vi ska kunna gjuta bottenplattan. KeA har köpt in 5 tunnor, fyllt dem med vatten (vi betalar 35kr för 1000l)och forslat dem till Francis som bor ett par hundra meter från byggplatsen. Han har också låtit svetsa ihop en stålvagga att lägga den vattenfyllda tunnan på. Marken behöver vattnas för att packas ihop och bli stadig. Joseph, KeAs högra hand, verkar förstå vad det handlar om och har utsätts till förman. Vi har haft långa överläggningar då det gäller betalning. Överrenskommelsen har varit att vi inte betalar ut någon lön för arbetet med skolbygget. Men ett mål mat, har vi sagt, ska de som arbetar hela dagarna få. Först hade vi tänkt ge dem ett mål lagad mat men förstod sedan att det inte gick. Argumentet att de inte kunde äta då deras barn inte får mat, verkade hållbart. Så jag