Efter ca 1 timmes flygtur i ett av MAF:s mindre plan (Cessna 210) landade vi på Kisiis landningsbana. Piloten, Jane Wambui, är kenyanska och har arbetat för MAF sedan 2004. Med oss på resan var också två av våra kenyanska vänner, Nancy och Joseph Kamau, välkända för er som följt oss på vår hemsida. De är riktiga klippor att ha med sig då man ska besöka olika projekt.
Så fort propellern stannat omringades vi av ett glatt gäng som kommit från Segera Child Care Center för att hämta oss. Efter diverse presentationer packade vi in oss i en skranglig minibuss som tog oss genom ett grönt, prunkande och underbart vackert landskap. Vilken kontrast till det torra Nairobi och det ökenliknade landskap som vi tittat ner på från luften under större delen av flygresan. Efter mycket skumpande, som av KeA beskrevs som en dos av daglig massage, kom vi fram till Centrat. Det ligger på en höjd omgivet av grönskande höjder och dalar. Hänförande! Gröna fält av majs, sockerrör, hirs och olika sorters grönsaker vittnar om den bördiga jorden och tillräckligt med regn. Människorna vi mötte bekräftade att det finns goda utsikter för en riklig skörd i slutet av året.
En öppen kyrka ...
Vi välkomnades in i ”kyrkan”, en byggnad med plåttak, men utan väggar. Där satt ett stort antal barn tätt sammanpackade och de vuxna satt längst bak eller stod utmed ”väggarna”. Välkomstsångerna rungade medan vi tog plats tillsammans med pastorer och ledare. Jag förstod genast att ”kyrkan” var en av de två byggnader jag sett på bilder som Moses skickat. De som ska användas som hem för de föräldralösa barnen.
... med plats för barnen
Under två timmar av diverse presentationer, sång, predikan och slutord satt alla barnen knäpp tysta. De flesta stirrade på oss med stora svarta ögon. En av kvinnorna gick diskret runt med en kanna och gav barnen vatten att dricka. Det här verkar vara en kyrka som ger plats åt barnen, tänkte jag stilla för mig själv. Jag var djupt tagen och rörd.
Efter gudstjänsten presenterades vi för två av de föräldralösa barnen. Venus Nyansarora 5 år bor med sin mormor efter att bägge föräldrarna dött i aids. Hon har inga syskon. Elisabeth Muragwas mamma dog i cancer. Hennes pappa är okänd. Hon bodde hos sin morfar Elijah Arore tills för en vecka sedan då han hastigt gick bort. Nu har hon inga släktingar kvar.
En äkta afrikansk måltid med ugali, kyckling i sås, githeri och zukumawiki serverades i byggnaden med lerväggar. Det är här flickorna ska bo. Vi tittade på plåttaket som vår vän Gunilla Andersson varit med och sponsrat. Det såg stabilt ut. Med putsade väggar, välstampat jordgolv, sängar och madrasser kan det nog bli fint för
Efter måltid och diskussioner fanns det många som ville prata och fotograferas tillsammans med oss. Moses mamma, en kvinna som han ärar högt, är lika gammal som jag och vi skulle naturligtvis fotograferas tillsammans. Under tiden deltog KeA i afrikansk dans till mångas stora förtjusning.
Så bar det av till ett av de andra samlingsställena, det ställe som är tänkt som kyrkolokal då barnhemmet tas i bruk. F.n. utgörs byggnaden endast av ett träskelett utan väggar och tak. Men här samlas människor i alla åldrar för att sjunga och läsa bibeln. Efter härlig sång blev det högtidlig utdelning av gåvor. Kisii är känd för sin soap stone. Vi fick ta emot underbart vackert dekorerade muggar och fat skulpterade i denna sten.
Hastig avfärd!
Jag och KeA fick möjlighet att säga något
… men plötsligt upptäckte vi hur himlenmörknade vid horisonten och vi förstod att ett oväder närmade sig. Snart skulle regnet ösa ner och om vi inte hann fram till vårt natthärbärge (ett enkelt lokalt hotell) innan regnet kom skulle vi bli fast. Bussen skulle inte kunna ta sig fram på de leriga vägarna. Det blev ett hastigt uppbrott och vi hade knappt fått igen bussdörren förrän chauffören med en rivstart satte av i den mest äventyrliga och skräckfyllda bussfärd jag varit med om. Folk och fä hoppade förskräckta åt sidan då bussen kom skenande uppför och nerför den skumpiga vägen. Vi hann! Just som bussen stannat vid hotellet kom de första dropparna och sedan brakade det loss.
På måndagen återvände vi till centrat. Men innan vi kom fram stannade vi vid den byggnad som de hyr för förskolan. Vi tittade in i ett av klassrummen. Alla barnen hade samlats på centrat men Moses berättade att här samlas normalt ca 83 barn. Jag blev helt förstummad. 83 barn i detta lilla klassrum! Omöjligt! Moses och de andra bedyrade att det var så. Barnen sitter tätt sammanpackade. De är små, sa Moses och vi undervisar i korta pass om 30 min. Mellan lektionerna har vi utomhusaktiviteter. Kunde inte låta bli att tänka på våra förskolor i Sverige. Det gick inte att hindra tårarna.
Massor med barn!
På centrat var nu ”kyrkan” fylld av skolbarn, många i fina
skoluniformer. Barnen såg välnärda och välmående ut där de satt, minst fyra
stycken vid varje bänk. I ett rum i byggnaden med lerväggarna fann vi ett gäng
härliga barn i 12-årsåldern.
Duktig flicka!
En flicka visade sin kunskap genom att snyggt och säkert skriva upp siffror på svarta tavlan. De flesta hade enkla skrivböcker men inga läroböcker. Några ungdomar presenterade sig som frivilliga lärare och assistenter till barnen.
Med ännu en god afrikansk måltid och diskussioner om hur vi
bäst ska kunna hjälpa våra vänner avslutades vårt besök. Det var hög tid att
återvända till flygplanet för att hinna landa i Nairobi i tid. Barn och vuxna
försökte utan hämningar tränga sig in i bussen för att följa med till planet
men blev till slut stoppade av Moses som så småningom valde ut de lyckliga.
Väl framme, efter att ha blivit stoppade vid ett otal polis kontroller, gjorde Jane snabbt planet i ordning. Eftersom landningsbanan är på hög höjd och relativt kort och vi tillsammans utgjorde en ganska tung last var Jane tvungen att ta oss, två i taget, till en landningsbana längre bort (ca 15 min) som är längre och på något lägre höjd. Den ligger vid en stad som heter Migori. Nancy och Joseph flög iväg först. Då Jane kom tillbaka var hon förtvivlad. Just som hon lämnat Nancy och Joseph kom ett störtregn. Landningsbanan ligger öde utan någon byggnad eller skydd. Vi förstod att våra vänner måste vara totalt genomblöta vid det här laget. Eftersom regnet var häftigt med åska kunde vi inte återvända till våra vänner direkt. Efter ca en halv timme flög vi
Men var fanns Nancy och Joseph? Som tur är finns det mobiltelefoner. De hade
gått iväg för att söka skydd och hittat en hydda. En gammal ”mama” välkomnade
dem med öppna armar. I den mörka hyddan fanns en liten pojke. Gumman berättade
att hans båda föräldrar var döda och nu fick hon ta hand om pojken. Det fanns
ingenting i hyddan utom några träpinnar. Dessa användes för att göra upp en eld
så att Nancy och Joseph skulle kunna värma sig lite. De var dyngsura och kalla.
Innan de gick för att
Regnet hade försenat oss så vi var tvungna att övernatta i Migori. Jane lyckades via MAF få tag i en taxi, vakter till flygplanet och ett hotell. Nästa morgon sken solen och vi återvänd lyckligt till Nairobi.
