Ute till ute höger sticker topparna på de höga Cherengani bergen upp mellan stackmolnen. Vägen mellan Loki och Nairobi är som en tunn (men ack så gropig!) linje rakt under oss mellan stäppens grönklädda, böljande åsar.
    På den uppblåsbara båren framför ligger Peris, en kvinna i 30-årsåldern från Torit i Sudan, i koma, med flämtande andning och hög puls. Hennes syster i sätet framför kastar då och då en orolig blick bakom sig. Är det hjärnmalaria som stött till utöver en svår tyfoidinfektion? Jane vid spaken längst fram bad en enkel bön för kvinnan och vår flygtur innan hon startade turbinmotorn. Vi har fått besked att ambulans väntar vid ankomsten till Nairobi.

Vid min sida, längst bak sitter Birgitta. Ögonen slutna, av djup trötthet. En schal svept runt axlarna. - Hur orkar hon? tänker jag ofta. Detta otroligt intensiva engagemang i arbetet bland människor i Loki. När jag känner mig trött och sliten har hon ofta uppmuntrande, vänliga ord.
    - Ska vi nämna tio bra saker som vi är tacksamma för just nu! - Idag ska jag iväg till bageriet, smyckesverkstan, restaurangen och betala löner och bonus. Sen har vi lärarmöte, det sista nu innan vi åker. Kan vi träffa LEDO-kommittén i eftermiddag och gå igenom rapporteringen från matdistributionen?
    - Så har vi Benjamins mamma, Aturo med polio och den stora systan. Vi måste se till att skaffa en rullstol till henne! Jag ringer Sammy på kliniken och kollar var man kan få tag i en. - Är det OK om vi äter resterna av kyckling-lådan från igår? Om det är! Så god mat i repris, lagad med stor kärlek av en helt otrolig livskamrat, vem kan motstå det!

Hon slår upp ögonen där hon sitter i planet. - Nä, vet du vad jag glömde? säger hon. Betala för arbetarnas julmiddag på hotellet! - Jamen, det går att lösa på annat sätt! När hundratals lösa ändar av uppgifter och aktiviteter skall knytas ihop på kort tid inför ytterligare en Sverigevistesle då är det tillåtet att glömma.

Vi har just tagit farväl av vänner och medarbetare i Loki. Nu ser vi båda fram emot 6-7 veckors avkoppling från en av vårt livs intensivare perioder, även om här kommer att ingå operation och konvalesens för mig om bara en vecka. Och tänk att än en gång få krama om alla våra barn och barnbarn, få fira jul tillsammans med alla, totalt 24 (tack snälla grannar som upplåter stugor och sovutrymmen!) och med spänning se fram emot tillökning. Liza och Martin väntar i januari och Anton och Natalie i februari. Vilken rikedom, vilken lycka!

Hydatid

Hydatid är en svår parasit-sjukdom som framför allt kvinnor i Turkana, speciellt förr, kan drabbas av. Det bildas en eller flera systor och sjukdomen sprids via hundar och allmän orenlighet. Benjamins polioskadade mamma, Aturo, som tar sig fram med billiga plastskor på händerna och benen släpande efter sig, har fått ett återfall av sjukdomen. Hennes lilla mage är kraftigt uppsvälld och hård. Men tack vare stöd från vänner till vårt ”Medical Support” har vi kunnat skicka henne till Lodwar för en ordentlig röntgen och undersökning och nu hoppas läkaren att medecinen skall verka. Men en riktig rullstol skulle underlätta så! Än så länge får Benjamin bära sin mamma till toaletten osv.

Gäster på löpande band

Först kom Saras familj och reste sen vidare med Sara i sällskap. Vi blev på nytt lite barnlösa – Sara har varit som en extradotter hos oss i nästan 3 månader. Och vilket engagemang hon visat och vilket jättejobb hon gjort i skolan och även i byn. En verklig toppentjej.

Läkarbanken

Sen kom Bitten och Cinna, kirurg och reumatolog från Läkarbanken. De hade måst lämna Garissa på grund av säkerhetsläget och kom på kort varsel till Loki för att få en inblick i hälsoläget och de medicinska behoven. Besök på olika kliniker, i byar, vid matdistribution och betraktande av tvivelaktiga behandlingsmetoder och rikligt med trasig medecinsk utrustning här och var, blev gott stoff till en rapport som vi hoppas skall sporra Läkarbanken att starta en läkarstafett till Loki. ”Where there are no doctors” är lite av deras måtto – i upptagningsområdet finns minst 35.000 människor utan en enda läkare!

Britten och Cinna från Läkarbanken                             De fyras gäng - Göran, Jakob, Sara och Jonas

De fyras gäng

Så kom ”de fyras gäng” från Västkusten, pappa Göran, egen företagare med traversbromssystem som specialitet, dottern Sara, elektriker, Jonas, räkfiskare på sin båt VingaFjord och Jakob, f.d. fiskhandlare, nu yrkeslärare och fotograf m.m. Veckan innan deras ankomst hade jag fått upp stålbalkar, takstolsmaterial, solcellsdriven pump och 400 m vattenledning från Nairobi. 

Sara och Göran 5 meter ovan jord                              Ett 360 meter långt dike för vattenledning och nivåkontroll

Efter en kort introduktion i Loki satte gänget full fart med att bygga vattentorn vid skolan och ställning för solpaneler nere vid brunnen. Vi fick också ned vattenledningen i backen efter att ett 20-tal personer, både kvinnor och män, grävt och hackat fram ett halvt meter djupt och 360 meter långt dike. Nu återstår montering av tankar och att installera pumpen i brunnen.

Vatten åt Alla

Knappt hade västkustgänget åkt förrän nästa gäst dök upp, nämligen Mikael, ordförande för Vatten åt Alla. VåA är en personalförening i tolv länder inom Atlas Copco som genom löneavdrag hjälper till med vattenprojekt i många länder. Företaget satsar dessutom som motprestation två kronor för varje insamlad krona. VåA är huvudsponsor för vårt vattenprojekt. Mikaels fina kamera var flitigt i bruk och han verkade nöjd med vad han såg av projektet så här långt.

Vi fick också löfte om ytterligare bidrag för att leda vattnet till dom två byar som ligger nära skolan, Nagarakais och Naurenpetet. Det är där som Birgitta och hennes missionärskollegor har ”kvinnomöten” (många män och barn deltar också) två gånger i veckan. Vi skall bygga så kallade ”water points” dit man kan komma och ställa sin dunk under en kran med rinnande vatten. Jag har också en idé om att i anslutning därtill upprätta några offentliga duschar. Renlighet och hygien är fortfarande så otroligt eftersatt bland dessa människor, med sjukdomar och annat elände som följd förstås!

Vid brunnen. Här skall det snart ner en soldriven pump

Excellence

Nu har vi kunnat använda betongblandare tack vare vår generator-svets som vi investerat i!

Plattan till primärskolan är klar och nu gjuter mina medarbetare pelare och väggelement. Sen blir det jul-och nyårsuppehåll tills vi är tillbaka i slutet av januari. Jag är stolt över hur bra mina gubbar lyckats med gjutingen och finish av plattan. Men man behöver ständigt ha koll på hur arbetet sköts. Häromdagen fick jag anledning att på nytt ta ett allvarligt snack med gubbarna om hur gjutningen av väggelement och pelare skall göras. De första exemplaren uppfyllde inte standarden, trots att de flesta varit med i förskolebygget. Jag fick på nytt understryka att vi strävar efter ”excellence”. - Lär ni er att göra detta bra så kommer man att fråga efter er kunskap!

Barn, barn och mera barn 

Francis, Maureen och Birgitta hade spenderat ganska mycket tid på att planera ett s.k. ”Children's Rally”, en lördagssamling för barn från området med lekar, undervisning, sång och ett litet drama som sen skulle spelas upp i kyrkan dan därpå. Och så mat och lite godis förstås.
    - Hur mångar är anmälda då? undrade Birgitta. - Ungefär 50, svarade Francis. - Bra, då räcker Saras get till alla! Tror ni att någon var på plats när Birgitta jäktade in vid 9-tiden på lördagsmorgonen. Nej, men så småningom kom dom släntrande, Francis, andra medhjälpare och så barnen förståss. Småsyskon i händerna i flera rader. Det blev uppemot 250 stycken till slut! Men maten räckte och alla verkade ha haft ett underbart ”Children's Rally”.

I förskolan Hannah-Emuriakin, finns 225 barn inskrivna, varav en förstaklass. De flesta kommer från mycket fattiga och svåra hemförhållanden. En blind mormor, en alkoholiserad mamma eller ensamma fattiga mammor som vårdnadshavare. På lärarmötena ägnas mycket tid åt barnens hälso- och sociala situation. Sjutton barn har identifierats som undernärda. Nu har Birgitta ordnat en 3 månaders extra utdelning av matsupplement och hygienartiklar till dessa små. Ester, en av lärarna tar också ansvar för att följa upp det hela. Vi har redan fått in en del av pengarna till denna extra insats.

Ambulansen

Jane sätter mjukt hjulen i banan på Wilson Airport. Det skymmer i Nairobi. Står det någon ambulans och väntar på Peris, vars livslåga nu förefaller flämtande?

    Ack, nej. Sent omsider kommer ett fordon genom flygplatsgrindarna. Inte en ambulans utan en trång liten minibuss utan möjlighet att lägga patienten!
    - Hon kan inte sitta, ryter jag till! Hon måste ha en ambulans! Till slut dyker en ambulans upp, inte för Peris utan för någon annan som flygs in från flyktinglägret i Dadaab. Det visar sig vara ett litet barn. Den förstående ambulanspersonalen kommer till undsättning och efter nästan en timmes extra väntande kan vi till slut få lyfta stackars Peris över från Caravanen till ambulansen. - Snälla Gud, hjälp henne tillbaka till livet!

Tack för allt stöd och all omtanke under året som gått!

och naturligtvis – God Jul och Gott Nytt År till er alla!

Ett vackert besök i vår trädgård - faktiskt första gången vi sett en kameleont i Loki

Karl-Melker gjorde ett kort besök under hösten och hann hjälpa till lite med våra latriner

Eupan med nyskördad hirs - nu växer det äntligen i Loki efter rikt regnande

På väg hem i kvällningen

foto - Mikael Lorin