Jag hade 1,1 i medelbetyg i gymnasiet och hoppade av. Mitt sämsta ämne var svenska. Kanske hade jag dyslexi, kanske någon annan problembild, men det ställdes aldrig någon diagnos. Det enda jag minns är att jag redan i andra klass, när man i skolan märkt att jag var dum i huvudet, tvingade mig att gå i stöd. Grundskolan var en nioårig plåga. Lämnade jag in uppsatser fick jag alltid tillbaka dem fulla med röda understrykningar och bockar som visade att jag stavat och skrivit precis varje ord fel. Det gjorde ont, inte bara skolan, hela livet skavde och jag tänkte; vad ska det bli av mig? Jag hade mycket frånvaro men jag tänkte aldrig; nu skolkar jag, utan "nu sticker jag från den här jävla planeten". Men det fanns ingenstans att fly. Allra minst kunde jag ta mig ut i rymden för egen maskin. Mitt i det helvete och inferno skolan var bestämde jag i hemlighet någon gång under mellanstadiet att jag skulle bli författare. Jag hade tagit mig igenom mina första böcker och det magiska hade hänt; bokstäverna blev till ord som i sin tur blev till bilder inuti min skalle. Jag förstod att författare måste vara genier som kunde sätta ihop dessa förhatliga bokstäver på ett sådant sätt att det målades upp bilder. En vild dröm och önskan slog rot i mig. Jag ville bli författare. Till varje pris. Lyckades jag inte skulle jag skära upp halspulsådern*. Inte tönta mig med tvärställda snitt över handlederna, som ibland rent av skärs upp mer av kosmetiska skäl, eller av okunskap. Vill man ha död på sig skär man på annat sätt. Då gäller att öppna någon av kroppspulsådrorna ordentligt. I smyg från lärare och föräldrar utvecklade jag ett eget alfabet. Ingen kunde se vad jag skrev - och det spelade heller ingen roll hur jag stavade. Jag kunde läsa vad jag själv skrivit. Så började min livslånga kamp att först erövra språket, vart efter förstå hur man bygger upp en historia. 33 år gammal satte jag mig för att skriva om Djingis Khan. Det blev dåligt. Jag kasserade två manus och var på väg att ge upp. Men jag fick inte ge upp. Då väntade Seppukku*, det som i vanligt tal slarvigt kallas harakiri. Man måste stå för sina löften. Annars är man ingenting värd. Jag började skriva på ett kärleksbrev till en före detta flickvän. Jag var ensam och eländig och ville få henne tillbaka. Plötsligt beskrev jag i brevet hur jag åkte tunnelbana mellan vagnarna när jag var tonåring och hoppade av i farten. När den bilden kom för mig kastade jag undan både kärleksbrev och Djingis Khan. Jag skrev i rasande fart min debutroman "Månskensligisten". Jag hade äntligen skrivit en bok, men jag vågade inte kalla mig författare. Jag tvingades leva tio år till med kniven på strupen innan jag vågade acceptera att jag kanske var författare ändå. * Jag tänkte igenom problemet noga och fann att jag skulle ha svårt för att sticka ett svärd i magen. Jag hade heller inget svärd. Däremot ägde jag en utmärkt jaktkniv. Det sätt varpå kvinnor i samurajsläkter tog sitt liv med en dolkstöt in i halsen föreföll mig lämpligt, särskilt som jag skulle tvingas utföra min Seppukku utan sekond. Förlagets presentation: I sina föredrag om författande och "Månskensligisten" berättar Anders livfullt och utförligt om sina problem med dyslexi och känslor av mindervärde, hur han hittade vägar och metoder för att till sist lyckas med sina högt uppsatta mål. Till viss del kom fallskärmshoppningen honom till hjälp där han fann positiva metoder hur man kan träna upp olika färdigheter, metoder som finns inom idrotten, men till viss del tycks ha gått skolvärlden förbi. |
|
Mina Föredrag >
Att bli författare med kniven på strupen |